Mar 13
Hej!
Oavsett om du är medlem eller inte är du supervälkommen på Ångermanälvornas årsmöte för 2013! Tiden är 17.00, 15/3, på Tegs församlingsgård!
Vi bjuder på fika, hör jättegärna av dig om du är allergisk mot något så vi vet om vi ska ta hänsyn till det!
http://www.facebook.com/events/432408850167240/
/Styrelsen
Mar 13
Ångermanälvornas årsmöte 15/3 2013
§1 Mötet öppnas
§2 Fastställande av röstlängd
§3 Mötets behörighet
§4 Val av mötesordförande
§5 Val av mötessekreterare
§6 Val av justerare och rösträknare (2 st)
§7 Eventuella adjungeringar
§8 Godkännande av dagordning
§9 Styrelsens verksamhetsberättelse för förra året
§10 Ekonomisk berättelse för förra året
§11 Revisionsberättelse för förra året
§12 Frågan om ansvarsfrihet för förra årets styrelse
§13 Fastställande av årets verksamhetsplan
§14 Motioner
§15 Fastställande av årets medlemsavgift och budget
§16 Val av styrelse Ordförande
Vice Ordförande
Sekreterare
Kassör
Ledamöter
§17 Val av valberedare
§18 Val av revisorer
§19 Övriga frågor och synpunkter
§20 Mötet avslutas!
Feb 03
Non, je ne regrette rien
Flickan sov lugnt i hennes säng, varm, mjuk och levande. Elisabeth stod lutad mot väggen mitt emot, armarna i kors och blicken på flickans ansikte. Ögonlocken fladdrade då och då, och ett litet leende lekte i barnets mungipor. Det var sent, den digitala väckarklockan lyste ilsket grönt 03.20. Elisabeth hade hämtat flickan hos Sosso och Junior tidigare under kvällen, så att de båda kunde ta sig till sjukhuset och förlossningssalen.
Hon lutade bakhuvudet mot väggen, blicken letade sig upp till den lilla hyllan ovanför sängen. Fyra ramar stod tätt bredvid varandra; sex ungar inklämda i baksätet på en bil; två identiska småpojkar utklädda till påskkärringar; fyra systrar en julaftonsmorgon. Ett gammalt bröllopsfoto.
”Varför gråter du Behme?” Rösten skar genom tystnaden i rummet och Elisabeth ryckte till, släppte sin familj och såg på flickan. Hon skakade först på huvudet, beredd att hävda att hon inte grät. Flickan satte sig upp, gjorde plats åt henne på sängkanten. ”Mamma säger att man får gråta.” Hon var så rakt på sak, så snusförnuftig att Elisabeth inte kunde låta bli att le mellan tårarna. Påminde så mycket om sin mamma.
”Jag gråter för att jag är glad och sorgsen på samma gång.” Det var svårt att hitta orden, att formulera dem mjukare än vad hon gjorde gentemot någon annan. Försiktigt satte hon sig på sängkanten, strök flickan över håret. ”Jag är glad för att du är här och för att dina bröder är på väg. Jag är sorgsen för att jag saknar de i min familj som är döda.”
Flickan tittade på henne och kvävde en gäspning. ”Vet du? Mamma är också ledsen för det ibland.” Elisabeth kunde bara nicka till svar, innan hon försiktigt puffade på flickan så hon la sig ner igen. Det gick fort för henne att komma till ro, mumlandes ”Man får gråta Behme, mamma säger det…”.
Behemot blev liggande bredvid barnet och försökte förstå varför allt hade blivit som det blivit, och hur hon skulle kunna få framtiden att bli annorlunda. Minuterna tickade fram och hon fick tårarna att sluta rinna. Sprickan kunde stängas igen, där i mörkret med barnets andetag i hennes famn. Med tyst röst viskade hon:
”Jag gråtar, fina Gräddnos, för att kattungar måste växa upp. För att jag måste prata med Catnip och vi måste komma överens om hur det ska bli för dig. Hur du ska kunna få lära dig allt du kommer behöva kunna och hur vi ska undvika att du blir som oss. Bast är allt för mig, men vet du, lilla Gräddnos… på sistone har det visat sig att det inte är samma sak som livet, även om jag trodde det. Din mamma kommer inte att bli glad, men Bast behöver någon som kan ta över efter mig. Och du står på tur. Oroa dig inte, vi kommer hjälpa dig, så du både får ett liv och Bast. Om det så tar död på oss.”
Skrivet av Britta Hamrén
Jan 27
One last breath
What were all those dreams we shared those many years ago?
What were all those plans we made now left beside the road?
Behind us in the road.
More than friends, I always pledged cause friends they come and go.
People change, as does everything I wanted to grow old
I just want to grow old.
Slide up next to me I’m just a human being
I will take the blame
But just the same this is not me .
You see? Believe…
I’m better than this
Don’t leave me so cold
I’m buried beneath the stones
I just want to hold on I know I’m worth your love
Enough… I don’t think there’s such a thing.
It’s my fault now having caught a sickness in my bones.
How it pains to leave you here with the kids on your own.
Just don’t let me go.
Help me see myself cause I can no longer tell.
Looking out from the inside of the bottom of a well
It’s hell… I yell…
But no one hears before I disappear
Whisper in my ear
Give me something to echo in my unknown future’s ear
My dear…
The end comes near…
I’m here…
But not much longer.
Pearl Jam – The End
Alla snubbar vill ju vara katt…
Hon slog hastigt upp ögonen och kippade efter andan, som om hon var förvånad över att hon fortfarande var vid liv. Hjärtat slog fortfarande i bröstkorgen och hon kunde fortfarande känna påslakanets svala bomullstyg emot sin hud, trots att hela kroppen kändes kall och avdomnad.
”Ingen fara.”
Någon rörde vid henne, men hon hade svårt att se något alls, hela världen befann sig som i en dimma och ögonlocken tycktes skava emot hennes ögon. Fårgråt, ögongrus? Nej, hon var nog bara uttorkad, som ett löv på höstmarken… Hon försökte röra på sig, lyfta en arm eller ett ben eller vad som helst annat, men det gjorde för ont i kroppen, som om minsta lilla tanke till att flytta sig ledde till nervtrådarna som desperat hjälptes åt och kämpade för att hålla kroppen vid liv.
För att en katt är alltid katt…
Hon visste någonstans att det inte var lång tid kvar nu, att allting var fullproppat med morfin och hysteriska mängder annat som höll henne ifrån att kola av i vilken sekund som helst och som samtidigt försökte dämpa smärtan på samma gång. Tankarna flöt fram som i sirap och strupen kändes tom när hon försökte tala.
”Vill du ha vatten?”
Det var omöjligt att höra vem som just hade sagt något till henne annat än att rösten var från en kvinna. Palliativ vård. Hon mindes ordet, kom vagt ihåg en diskussion där hon sagt att hon hellre ville dö hemma.
Ja, katt för sin hatt.
Hon kände ett sugrör i munnen. Bara att dricka kändes svårt, men hon lyckades efter om och men och lång tid få i sig någon form utav vätska som hon inte ens visste om det faktiskt var vatten eller om det var något annat.
”Nu.” svarade hon, fick fram ordet hest och tyst. Läpparna var spruckna, möjligen att hon blödde ifrån dem. Hon kände gråten inom sig, hur det blev tjockt i halsen, men hur inga tårar kom. Det var verkligen, verkligen inte såhär hon hade tänkt sig att hennes liv skulle sluta, att något alls skulle sluta. Hon hade drömt om den där lilla stugan på landet i Skottland, med en massa får och ett staffli ute på gården där hon skulle stå och måla, höggravid och lycklig, med Ashley som skulle komma och slå sina armar om hennes midja och låta dem glida ned över magen, kyssa henne mjukt i nacken och säga att hon älskar henne. Så hade hon velat att det skulle sluta, och nu låg hon i sin säng i huset som hon och hennes syskon hade växt upp i, sjukare än hon någonsin hade varit i hela sitt liv.
Säg mig, alla snubbar tänder ju på en rivig låt, men bara en katt förstår sig på.
”Jag vill inte.”
Hennes ord var ynkliga, rösten skar sig trots att hon knappt fick fram orden. Hon såg fortfarande inte ordentligt vem eller vilka som satt vid hennes sida, men hon kände hur flera händer rörde vid henne, någon som höll hårt, en annan strök bara lätt, som en katt gör mot benen.
Och hon ville verkligen inte. Det var inte rättvist, alls. Hon ville leva, även om det var ett liv utan Ashley så ville hon leva, för att bevisa för alla, för David, att hon var något mer än bara Copycat. Att hon vad Cindy Stridh, en stolt och stark ung kvinna som hade potential att bli precis vad eller vem hon själv ville.
”Det är inte rättvist.”
Nej, det var inte rättvist. Hon var någonstans medveten om att det var alla droger som fick henne att säga saker hon egentligen inte ville säga. Hon ville inte vara arg eller bitter eller ledsen, hon ville bara få vara frisk, och i samma stund ville hon bara att det skulle vara över nu, att hon skulle dö och slippa det här förbannade lidandet.
”Nej, det är inte rättvist, fina du.”
Någon strök henne i håret och hon började kunna ana ansiktena, kunna ana att hon faktiskt befann sig inne på sitt rum, precis som hon ville minnas det som, och att hennes systrar faktiskt var där hos henne. Hjärtat började slå med en betydligt högre hastighet och hon kämpade med att få bröstkorgen att lyfta och sänka sig, då varje andetag kändes som ännu ett drag av smärta. Paniken slog ett hårt tag om hennes medvetande, hon hade varit beredd på den här dagen under en tid nu, men när den väl kom, så var hon livrädd.
”Nu.” upprepade hon, och försökte desperat att hitta en ögonkontakt med någon utav dem, men det var fortfarande för suddigt. Nu kände hon dock tårarna när de trängde sig fram. En hand torkade dem försiktigt av hennes kinder.
Och med ett fyrkantigt spel, så blir man direkt en del, utav stenåldern…
Tiopental.
Cindy försökte le när hon kände den välbekanta dåsigheten. Det gjorde inte ens ont, hon hade redan ett dropp, det var så enkelt.
Pavulon.
Det snurrade en aning i huvudet, men hon var inte helt borta ännu, inte helt. Musiken långt bort i bakgrunden kändes närmare, och hon hörde Ashleys mjuka sång intill sig, kände hennes beröring när hon sjönk ned intill henne och lade sig bredvid henne på sängen.
”Min lilla varg…” viskade hon tyst, kände leendet spricka upp i ansiktet, kände andningen bli tyngre och pulsen sjunka ner.
Kaliumklorid.
Det blir inte svart, inte vitt eller någon annan färg. Det blir mjukt och stillsamt med ett leende på läpparna.
”God natt, Copycat.”
Allihopa vill ju vara katt. För det vill ju varje katt. En katt för sin hatt.
Skriven av Johanna Nyberg Hamrén
Jan 25
”Mamma, vad kommer Bill och Bull att äta?” Sosanna tog en tugga av en morot och vände sig emot den lilla flickan vid bordet, barnets händer var nedkladdade av tusch och en mosaik av färgglada låg utspridda så att det inte gick att få en skymt av bordsskivan under. Hon log och la en hand på magen. Med den andra handen hötte hon mot barnet med den halva moroten.
”Du får kalla dina bröder vid sina dagnamn, lilla råtta.” Påminde hon med en halvhjärtad sträng min. Hon kikade över axeln på flickans teckningarna och pekade på en i det bortersta hörnet.
”Vem har du ritat där?”
”Den mörka prinsen.” Svarade flickan sakligt och la huvudet i händerna. ”Vad hände med honom mamma?” Sosso log och lutade sig närmare barnet.
”Han gick upp i rök. Poff!” Väste hon dramatiskt och nöp tag i den skrattande flickans sidor. ”Och den sorgsna prinsessan gifte sig med den gode prinsen istället och de levde lyckliga i alla sina dagar!” Barnet begrundade detta och en djup rynka uppstod mellan hennes ögonbryn. ”Men mamma, var den sorgsna prinsessan ledsen för evigheten?” Sosso gav flickan en puss på kinden och en stor kram. ”Nej, gumman, en liten stund senare så fick den sorgsna prinsessan en kattunge och då blev hon gladast på hela jorden.” Flickan nickade nöjt och fortsatte rita, den här gången verkade hon rita en flicka med blått hår, sedan ändrade hon färg och gjorde håret grönt, sedan svart. Sosso skrattade lite för sig själv och återvände till salladen. Knappt hade kniven lagts mot moroten så öppnade flickan munnen igen. Sosso log för sig själv, ungen var aldrig tyst.
”Mamma… När kommer pappa hem?”
”Jag vet inte, men han sa att han skulle läsa läxor med dig, så han kommer nog hem till middagen.”
Små mjuka fötter tassade fram till diskbänken och varma händer och starka små armar kramade Sossos ben.
”Mamma?”
”Ja?”
”Kan vi inte leka nattleken innan pappa kommer hem?” Sosso la ner kniven och gav dottern en morot, så lyfte hon upp barnet och tog med henne till den soliga verandan och lämpade försiktigt ner henne i en mjuk fåtölj med gröna kuddar.
”Okej, om du lovar och svär.” Flickan fick en glimt av allvar i blicken och med ett underhållet fnitter la hon en knubbig hand över sitt hjärta.
”Jag lovar att aldrig, aldrig, aldrig, leka nattleken med pappa eller någon annan, aldrig. Jag svär, och lovar.” Rabblade hon och såg sedan andfått på sin mamma. Sosso försökte att inte skratta då hon med lika allvarlig min ställde sig bakom flickan med händerna på hennes axlar.
”Vad är ditt dagnamn Lilla Råtta?” Frågade hon högtidligt.
”Cindy Nadine Hertz” Svarade barnet lika högtidligt och verkade nästan vibrera av otålighet. Sosanna la mjukt sina händer över ögonen på flickan och viskade:
”Vad är ditt nattnamn Lilla Råtta?” Flickans leende blev större.
”Cindy Gräddnos Stridh” Väste hon och Sosso kände hur hon blev varm i bröstet. Hon lyfte bort sina händer från flickans ögon och la dem istället på hennes mörka huvud. Barnet skruvade lite på sig men satt still i stolen.
”Var är du på dagen Lilla Råtta?”
”I Stockholm med min mamma och pappa.” Sosso la händerna över flickans ögon igen.
”Var är du på natten Lilla Råtta?”
”I Katternas stad.” Viskade flickan och rös. Sosso kysste henne på håret.
”Så är det lilla kattunge.” Viskade hon och lyfte upp flickan i sin famn och kramade henne mjukt.
”Mamma,” Sa barnet lite ansträngt från djupet av Sossos hårtrassel.
”Mmm.” Svarade Sosso medan de gick tillbaka mot köket.
”Kommer pojkarna också att leka nattleken när de kommer?” Sosso nickade och leendet blev än större.
”Det är hemligheten med katter lilla råtta,” Svarade hon ”Vi leker bäst på natten.”
Skrivet av Lina Gullbrand
Dec 07
Nu är det dags för lajv! Spännande, spännande, vi får se hur det här går!
Okt 08
Hej allihopa!
Webmaster här! Nu börjar hemsidan kännas färdig! Det skall till lite sidor med texter och liknande från den gamla hemsidan, så att all information från förut kommer finnas kvar. Har du några synpunkter, åsikter, förslag eller liknande? Tveka inte att lämna en kommentar.
Nu, med wordpress installerat, kommer det bli lättare att hålla hemsidan uppdaterad, och till exempel styrelsen kan skriva i bloggen utan att behöva gå via mig som webmaster för att göra det.
Nästa projekt för mig kommer nu bli att sätta igång att koda en hemsida för lajvet Kill you darlings. Just nu finns bara en grupp för lajvet på facebook, och tro det eller ej, men alla människor har ju inte ett facebookkonto 
Några detaljer omkring sovlokal och liknande kvarstår också, samt att få till det ekonomiska, men annars är lajvet ready to go!
Det var allt från mig den här gången, tveka som sagt inte att säga till om du har några synpunkter eller funderingar!
Senaste kommentarer